Känslorubbningar

Har klarat mig utan höstdepression och det är redan November! Normalt är jag nere mellan Augusti och snöns permanenta nedfall i Januari, så detta är rekord. Börjar dock känna av en viss grinighet hos mig själv. Svartsjuka, småångest och irritation. Har krämpor i knäna, ryggen, axlarna och i magen. Känner mig gammal, som att jag jobbat i vården tjugo år. Inte för att jag brukar träna, men knäppt att inte våga.

Har filmat Stoffe idag. Vi var på besök hos hans mormor som kokat grönsakssoppa. Han fick med sig en hel kasse med mat. Lycka! Ursäkter till att umgås är så härliga. Att göra en film, spela i band eller ge mat till sitt barnbarn. Vi gör nåt, vi lär oss. Men framförallt- vi tycker om varandra!

Att lita på folk. Inte så jävla lätt. Men totalt värdelöst att umgås om man inte gör det. Försöker intala mig själv att det är okej att bli lurad och tillintetgjord, att ge människor ens förtroende tills de sviker en. Även fast jag tror att jag går sönder då. Man får inte bli bitter. Jag tror att naiviteten är en gåva. Inte från gud, men från barndomen. Kan man fortfarande lita på andra efter tusen svek är man inte dum som min mor tror, utan stor. Grymt jävla stark egentligen. Tänk om jag verkligen kunde förstå det, att den enda som är hundra procent rak och lojal mot mig är jag själv. Om ens det. Vänner, familj och kärlekar kan man inte lita på. Men man måste tro det, annars är relationer bara skit.