Där jag sätter min stock, där är mitt hem.

Klockan är snart fyra på morgonen. Har hamnat i ofas med klockan och sover till två på dagen, är vaken till fem. Helgen spenderades i Rönnäs utanför Leksand. Tre dagar av Monopol, färskpotatis, majstångsresning, fiske, film, folkdräkt och soduko. Det var lövli, men när Malin igår morse frågade om jag ville stanna en dag till började stressen att klia som maskar under huden. Så jag sattes på en buss ensam tillbaka till Stockholm, tillbaka till jobb och radioinspelning. Och nu kan jag inte sova. Har precis sett "Djävulen bär Prada". Rätt skön. Maryl Streep är grym och Anne Hathaway vacker som få. Fabulösa kläder såklart.

Att komma hem.

Jag började läsa Ajvide Lindqvists andra roman "Hanteringen av oöda" på bussen igår. Hundra sidor glupskt svalda på nolltid. Den handlar om döda människor som vaknar till liv och bara vill en sak- hem.Vet inte vad det är med att komma hem som är så jävla fantastiskt. Jag menar, det är balsam för psyket att få resa bort ett tag- få perspektiv på tillvaron, sakna människor man fått nog av, rensa upp i skallen och få ork till jobbigt tjafs. Men att komma hem. Fy fan, vad skönt. Man gör ingenting viktigt egentligen, bara insuper atmosfären. När man inte längre har ett familjehem att besöka, inga minnen gömda bakom tapeterna, ingen mamma som alltid är hemma och lagar Djonk med ris, vad gör då att man ändå längtar hem? Det fattar jag inte. Egentligen är ju stället bara en avställningsplats för allt bråte jag vägrat slänga under mina tjugo år på jorden.

Jä, jä. Nog med mitt-i-natten-nonsens. Sov gott.