Jag hatar jävla Hotmail!

Bilddagboken blev attackerad av några mystiska människor igår, som fick tag i alla användares mail och lösen. De vädjade därför till alla att byta ut sina lösenord om man hade samma samma på andra sajter. Vilket jag gjorde. Bilddagboken och Hotmailen fick helt fräscha lås, som jag hittade på ramsor till för att komma ihåg. Tyvärr verkar mitt superminne inte räcka till. Trots att jag skriver in det nya helt felfritt kommer jag ingen vart. Jag har provat med det gamla också, men det är rätt kört. Har till och med hittat på varianter av det nya lösenordet för att lura Hotmail, fastän jag vet exakt hur det komponerades från början. Fucking Hotmail.

Jag har typ spart alla mail jag fått sen högstadiet på den där jäkla sajten. Allt ifrån kärleksförklaringar till viktiga skolmail. Jag har en audition nästa helg, men för att kunna dra dit måste jag kolla i mailen vilken tid det är och skriva ut manuset. Fast jag vill ändå inte vara med i den där filmen. Sugigare manus efterlyses. Totalt värdelöst.

Jag förstår inte det. Jag får söka och söka och smöra och smöra för att någon ska orka kolla på mitt CV och ge mig en audition. Men allt är ju bara SKIIIIT! Herregnu, vad dåliga manus det finns! Jag har faktiskt börjat inse vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill inte stå på scen. Visst, det är jättekul ibland. När man jobbar med någon som fattar, som ger en utrymme, som låter en skapa själv. När man läser ett manus som bara BANG! hugger tar i en, en roll som är utvecklande att göra. Sånt som skrämmer en. Men jag får aldrig läsa sånt. Jag får skriva sånt istället. Regissera sånt istället. Och kanske nån gång spela nåt kul i mina egna grejer istället.

Därför ska jag bli Hasse Alfredsson. Såg Picassos Äventyr och en dokumentär om Svenska Ord igår. Jag grät när Grynet Molvieg pratade om Tage. Jag gillar hela grejen med att leka och att hitta någon att jobba med som kompletterar en, som man slipper tävla med. Det är så härligt när jag och Soffan leker med Dixie & Susie. Vi är på samma nivå. Det är svengelska och pojkbandslåtar, glitter och hängslen. Jag hoppas bara att jag hittar mitt team sen på riktigt. Hitta folk jag vill arbeta med som är duktiga och som vill jobba med mig. Som har samma visioner och drivkraft.

För jag vet vad jag vill göra nu på riktigt. Jag vill skriva och regissera. Och nån gång spela med i mina egna grejer. Jag ska nog satsa nu. Inte mesa mig. Jag måste lita till det jag vet.